Två veckors slit på Ranchens ridläger. Det är för mycket att berätta om. Så tar bara litegrann.

Första veckan: Hjälplösa barn som gör så att man inte hinner med att skapa rutiner och tvingas jobba från halv sju på morgonen till tolv på natten utan rast. Inget ridande.

Andra veckan: Duktiga barn vilket resulterade att arbetsdagen var slut vid 22:30 och inte fullt lika hektisk. Dock tjejkonfliker barnen emellan, för de var ju inte jättesmå barn.

Ridning på en megahäst. Michel. Som känt är min skicklighet oändlig så jag kunde utan problem hantera detta enorma muskelpaket till djur. Svart som natten med eld i blicken.

Under dessa två veckor har jag gått upp i vikt. Den enda och självklara förklaringen är all muskelmassa som tillförts till min kropp. Det kan inte bero på det makalösa sötsug jag haft och tillgången till godis.

Förra veckan hade jag en ledig kväll. Från kl 17:00 - 08:00.

Jag åkte hem i hopp om att få en lugn kväll framför tvn med min käresta och sedan åka tillbaka för att kunna få sova ända till kvart i åtta.

Det blev inte alls som jag tänkt. Först drack min lilla mor vin till maten så att hon inte kunde skjutsa mig tillbaka samma kväll. Då förstod jag till min besvikelse att jag skulle behöva gå upp halv sju för att hinna i tid nästa dag.

Sedan kom den tidigare nämnda kärestan och rev upp hela min verklighetsuppfattning på ett skoningslöst vis.

Att ha sett en person i över två år gör att man blir oroligt säker på hur denne ser ut. Då är det helt enkelt inte okej att ha 3dm långt mörkbrunt hår och plötsligt kliva in i min hall med jättekort ljusbrunt hår utan förvarning.

Jävla Jakob.

Trots min starka mentalitet fick jag en smärre chock. På riktigt. Vad är det som är så svårt med att förvarna? Det var fruktansvärt. Så kan man ju inte bara göra. Jag kommer aldrig att kunna lita på honom igen. Komma och se helt annorlunda ut. Förjävligt.

Men det var inte fult.

--

Imorgon åker jag till Gotland. Måhända är även Timbuktu där. Vi hoppas innerligt på det.