Denna dag, ett liv.
Jag vaknade klockan fem på morgonen av en fruktansvärd smärta då det vidriga lilla odjuret som valt att dela sovplats med mig satte sina sylvassa huggtänder i min arm och lät sitt gift sjunka in i min kropp.
Jag tog det lilla äcklet i den randiga svansen och svingade det ut från rummet och hörde hur det dunsade ner för trappan utanför.
Haltande kom det tillbaka och lade sig skamset på min smutstvätt och somnade in för stunden.
Knappt femton minuter hann passera innan ett lejon grep tag runt min fotled och drog ner mig ur sängen. En vild brottning bröt ut på min vita trasmatta som fläckades med bådas blod. Efter ett tiotal näradöden upplevelser lyckades jag knocka lejonet med en tusensidig bok.
Irriterat skickade jag ut de båda vilddjuren ut ur min sal och fortsatte min skönhetssömn.
När jag senare skulle skynda mig till läroverket för att lära mig om magi och alla livets hemligheter stoppades jag och min far av det dumma och obildade folket som likt förvirrad boskap fyllde vägarna med sin avskyvärda närvaro. Men min far svor en rad förbannelser och lyckades ta mig till skolan i tid med hjälp av hot och våld.
På min hemväg efter en lång utmattande dag strax efter en lektion i läran om livets mysterier med den vältalige trollkarlen som lärare mötte jag två bekanta till mig. Vi tog oss till marknaden då den ene av dem just vunnit storvinst i morsgrisloppet och genast skulle spendera det på nya marmelucker. Själv såg jag bittert på alla de tjusiga klädnader, värda att bäras av en nobilitet som jag själv. Alla mina pengar har nämligen nyligen blivit stulna av vättarna från norr.
Efter marknads besöket tog jag mig upp för berget för att bemästra min brune springare. Denne ville inte låta sig infångas och det blev en hetsig jakt under en halvtimma. När jag sedan svingade mig upp på honom visade han på ett vildsint temperament som speglade hans kraftfulla själ. Han for av och an i försök med att få av mig från hans muskulösa rygg. Men han lyckades icke då min skicklighet är oändlig.
När jag åter kom hem till mitt slott för sista gången denna kväll visade sig lejonet på gott humör och vi delade vår måltid som blodsbröder.
LÄSTE DU INTE ALLT?
Gör det då. Annars kan du dra åt helvete.
ADJÖ.
Dumglass.
Känner mig pressad till att blogga. Pressad på samma sätt som när man ska beställa en såndär skitstor glass med konstiga smaker och parasoll när man är utomlands. Vilken smak ska man ta? Det tar fan år att bestämma sig. När man väl får in glassen är den jättestor och jättefin och man tänker att det här ska minsann bli smaskens! Man äter en stund och njuter men inser sen att det kanske var lite för mycket av varje smak för att det ska vara gott. Man tar en liten funderare på om man verkligen vill fortsätta äta. Jo men det borde man väl, nu när man bestämt sig och allt. Glassen är inte äcklig, men man måste nästan tvinga i sig den eftersom det är så jävla mycket. Man känner sig pressad till att äta den där stora fina glassen för att visa att det var värt besväret. Även om den nu har smält en aning och ser alldeles geggig och rörig ut.
>:@
Men jag ska fan äta upp min glass! För jag kan. Men jag vet inte hur man bloggar.
Hej idag var en rolig dag jag åt yoghurt till frukost mums vad gott sen kom jag nästan försent till skolan ojoj inte bra sen hade jag håltimma och köpten en billig lunch jättesmart faktiskt.
BIG NO.
Jag tråkar ut mig själv.
Äh.... jag skriver ett nytt inlägg. Nu jävlar ska ni få höra om min spännande dag. Som fan.
Man ska väl lägga upp bilder i en blogg..?
En hög med katter:
Himmelsk sarkasm
En blogg alltså...........
Känns helt okej att inviga med himmelska bilder.
Utsikten från mitt fönster denna fuktiga agustikväll:
Så jag sprang barfota på den regnmjuka asfalten tills min sikt var helt fri från jordiska ting som skamlöst skymde skyarnas heliga skönhet.
Jag ställde mig på tå, sträckte på mig så mycket jag kunde såg uppåt och viskade mot nyckfulla moln.
"Varför i helvete gör ni himlavalvet så jävla vackert ikväll?"
Tusen dryga sarkastiska stämmor svarade genast,
"För att ge er i avgrunden en vacker syn."
Förargat hötte jag med näven och skulle precis förbanna de som tilltalat mig på det viset då de återigen talade.
"För att vi kan." sa de överlägset.
"För att ni, tjänare av den smutsiga asfalten är mer lättpåverkade än vatten som möter uppförsbacke.
Vi öppnar våra portar och dränker er under en kväll och en natt och visar kvällen därpå oändlig skönhet och ni tar emot det från samma källa som skadat era vägar lika hjärtligt som ni hatade oss för blott 24 timmar sedan."
Jag kände mig trött över axlarna och gick tillbaka mot mitt hus med fuktskadad källare. Min tå skrapades blodig av asfalten och jag svor över att marken var kall av regnet.
Det var dagens saga.