Kerstin.

En skara elever sitter i ett klassrum och talar med varandra på det vis som en skara elever normalt gör strax innan en lektion.

Plötsligt står hon där, med sitt ostyriga virrvarr av grått trassligt hår som tyckts ha fått växa i hundratals år. Solen som för ett ögonblick sedan sken genom ett av de stora fönsterna och tonat hennes glasögon söker skydd bakom mörka moln och man ser nu hennes vilda rovdjurs blick förstorad bakom de runda glasen.

Det är inte alla som märker att hon har anlänt så de fortsätter prata och skratta, hittills lyckligt omedvetna om hennes närvaro.

"HÅLL KÄFTEN NU VA!"

Hennes ord far som piskrapp genom rummet och de som inte var beredda kryper ihop med stora blanka ögon likt en liten kaninunge som fångats i fällan.

"Jag vill inte se några jävla telefoner!"

Skriker hon med sin gälla stämma och hennes ögon smalnar och blir svarta som den mörkaste, mest skräckinjagande natt i det dunklaste av träsk.

De som har sin mobil nära tar hastigt upp den för att lägga undan den. Dessa stackare ryter hon åt för att de fortfarande, två sekunder senare har sin telefon tillhands.

Klassrummets väggar tycks nu torna upp sig runt de ängsliga eleverna och den glada stämningens närvaro finns det inga spår efter.

Hon inleder lektionen med instruktioner som är svåra att uppfatta. Det kan bero på att hon ständigt säger emot sig själv eller på att hennes stämma skapar ett tinnitus ljud som skär genom trumhinnan likt en skarp kniv och blockerar budskapet.

När hon sedan ger de stackars ungdomarna en uppgift utifrån detta ställer någon en fråga om hur det är hon menar. Ilsket svarar hon att hon redan har förklarat det och att man istället borde ha lyssnat bättre. Då påpekar någon annan att hon faktiskt har antytt på två olika saker genom sin genomgång.

I hennes bittra sinne känner hon sig i denna stund fruktansvärt ifrågasatt och hon vredgas brutalt. Hon skriker och fräser och hennes saliv dränker de stackars ungdomarna.

Efter några minuter lugnar hon sig och lektionen fortsätter utan att eleverna förstår vad de ska göra.

Trots att skaran är utsatt och sårad är de fortfarande modiga. Någon går fram till henne och förklarar att det trots allt var väldigt svårt att förstå vad hon menade innan och att anledningen till ungdomarnas fråga var att kunna genomföra uppgiften hon givit dem.

Någonstans djupt inom sig, otroligt djupt inom sig, inser den vildsinta argbiggan att hon kan ha handlat fel.

Hennes ansikte ändrar då form och skrynklar sig på de mest vulgära vis och hon drar på munnen till ett fruktansvärt flin och blottar sina läppstiftsbefläckade tänder. Hon lägger på sin vänligaste röst, som fortfarande är mycket gäll, och lägger en hand på elevens axel samtidigt som hon lugnt talar.

Det är ingen ursäkt, det är ingen bättre förklaring och det är inte heller ett erkännande av misstag. Det är svårt att förstå vad det faktiskt är hon säger. Förvirrad går eleven tillbaka på sin plats och sätter sig.

Så fortskrider lektionen med usla förklaringar, vredesutbrott och vidriga flin.

Huva.

hahaha ellen, du har fångat upp det perfekt!

som i tisdags när hon sa till alla att dem skulle få IG i hela ämnet om dem inte klarade nästa prov (eller vad hon nu pratade om), för att sedan när protesterna pågått i typ 3 minuter ändrade sig och sa att hon inte alls sagt det och käbblade "på samma sida" som oss, vart efter typ jag och wille lyckades få henne att inse att hon faktiskt sagt så, och då sa hon förlåt och såg lite... skamsen ut TROR jag, såg lite konstigt ut haha :C

kerstin in my hart fåreverrr <333333333