Som liten snorunge har jag sett på morgonnyheterna (en mycket bildad snorunge) och sett reportage från natten då mängder av folk stått och köat utanför bokhandlarna.

När jag och min far satt i bilen och färdades genom ett regnigt Göteborg fem minuter innan midnatt (hör ni, midnatt, det får det att låta så spännande) trampade jag otåligt i mina hastigt ihopsnörade kängor, orolig för att vi kanske skulle komma försent.

När vi gick genom Nordstan till ljudet av någon dålig poplåt som ekade i högtalarna började jag tvivla på att Akademibokhandeln ens var öppen. Det fanns ju inte en enda människa utanför eller som var påväg in.

När vi kom ända fram såg vi att det faktiskt var öppet och med en klump i bröstet såg jag på den lilla folkskaran i affären.

Jag tog en korg, gick bort till bokhyllan, skyfflade ner sagan om ringen triologin plus Bilbo (eller Hobbiten, som boken numera heter) och såg på de tre andra böckerna inom genren som var på rea. Två har jag redan och den tredje handlade om vampyrer och häxor på Londons gator om natten.

Lamt.

Bilfärden hem var tyst och dagen efter var jag sorgsen och dödstrött.

Fuck you, bokrean.

Jag är fortfarande ledsen.

Men jag fäller icke några tårar. Tystnaden får tala för min sorg.

ADJÖ.

Tralalala läser om stadsplanering i Sverige genom århundraden. Bla bla material, bla bla kyrkans och kungens roll bla bla miljonprojekt.

Kollar vilka sidor som är särskilt för provet. Bläddrar till sidan 160 som handlar om KÖKSINREDNING.

Vad i helvete?

Blir arg och skickar iväg ett sms till klassens orakel.

Får detta till svar:

"Jag skiter i att plugga.

Läser lite snabbt imorgon på rasten. Får bära eller brista. Skiter i kerstin. Hon kan ta sig."

Detta blev för mig ett mycket uppfriskande och inspirerande och jag svarade något om att älska, varpå jag slängde iväg boken och förbannade min huvudvärk orsakad av mina glasögons frånvaro.

Nu sitter jag och beundrar bilder på mig själv.

Tycker att det är märkligt att lägga upp sådana i stor mängd på en blogg men det funkar ju för vissa så varför inte?

ADJÖ.

Det finns så mycket fint att bli inspirerad av.

Dessa käcka töser får mig verkligen att vilja klä upp mig.

Mitt hår har helt klart gått över styr.

Ska färga utväxten på lovet och Alven har lovat att hjälpa mig att fixa till det. För det behövs verkligen. Några dreads är för tjocka tycker jag så de ska redas ut och göras om. En prövning för tålamodet.

Även om jag uppskattar min nuvarande hårfärg leker jag ibland med tanken på att låte att gå tillbaka till min naturliga hårfärg. Sist jag hade det var i åttan och då var färgen mellanblond.

Men jag vet inte om jag orkar med allt blekande.

Mitt hår har helt klart gått över styr.

Ska färga utväxten på lovet och Alven har lovat att hjälpa mig att fixa till det. För det behövs verkligen. Några dreads är för tjocka tycker jag så de ska redas ut och göras om. En prövning för tålamodet.

Även om jag uppskattar min nuvarande hårfärg leker jag ibland med tanken på att låte att gå tillbaka till min naturliga hårfärg. Sist jag hade det var i åttan och då var färgen mellanblond.

Men jag vet inte om jag orkar med allt blekande.

Anyways. Här är en bild på tal om hår. Det är min syster.

Plötsligt står hon där, med sitt ostyriga virrvarr av grått trassligt hår som tyckts ha fått växa i hundratals år. Solen som för ett ögonblick sedan sken genom ett av de stora fönsterna och tonat hennes glasögon söker skydd bakom mörka moln och man ser nu hennes vilda rovdjurs blick förstorad bakom de runda glasen.

Det är inte alla som märker att hon har anlänt så de fortsätter prata och skratta, hittills lyckligt omedvetna om hennes närvaro.

"HÅLL KÄFTEN NU VA!"

Hennes ord far som piskrapp genom rummet och de som inte var beredda kryper ihop med stora blanka ögon likt en liten kaninunge som fångats i fällan.

"Jag vill inte se några jävla telefoner!"

Skriker hon med sin gälla stämma och hennes ögon smalnar och blir svarta som den mörkaste, mest skräckinjagande natt i det dunklaste av träsk.

De som har sin mobil nära tar hastigt upp den för att lägga undan den. Dessa stackare ryter hon åt för att de fortfarande, två sekunder senare har sin telefon tillhands.

Klassrummets väggar tycks nu torna upp sig runt de ängsliga eleverna och den glada stämningens närvaro finns det inga spår efter.

Hon inleder lektionen med instruktioner som är svåra att uppfatta. Det kan bero på att hon ständigt säger emot sig själv eller på att hennes stämma skapar ett tinnitus ljud som skär genom trumhinnan likt en skarp kniv och blockerar budskapet.

När hon sedan ger de stackars ungdomarna en uppgift utifrån detta ställer någon en fråga om hur det är hon menar. Ilsket svarar hon att hon redan har förklarat det och att man istället borde ha lyssnat bättre. Då påpekar någon annan att hon faktiskt har antytt på två olika saker genom sin genomgång.

I hennes bittra sinne känner hon sig i denna stund fruktansvärt ifrågasatt och hon vredgas brutalt. Hon skriker och fräser och hennes saliv dränker de stackars ungdomarna.

Efter några minuter lugnar hon sig och lektionen fortsätter utan att eleverna förstår vad de ska göra.

Trots att skaran är utsatt och sårad är de fortfarande modiga. Någon går fram till henne och förklarar att det trots allt var väldigt svårt att förstå vad hon menade innan och att anledningen till ungdomarnas fråga var att kunna genomföra uppgiften hon givit dem.

Någonstans djupt inom sig, otroligt djupt inom sig, inser den vildsinta argbiggan att hon kan ha handlat fel.

Hennes ansikte ändrar då form och skrynklar sig på de mest vulgära vis och hon drar på munnen till ett fruktansvärt flin och blottar sina läppstiftsbefläckade tänder. Hon lägger på sin vänligaste röst, som fortfarande är mycket gäll, och lägger en hand på elevens axel samtidigt som hon lugnt talar.

Det är ingen ursäkt, det är ingen bättre förklaring och det är inte heller ett erkännande av misstag. Det är svårt att förstå vad det faktiskt är hon säger. Förvirrad går eleven tillbaka på sin plats och sätter sig.

Så fortskrider lektionen med usla förklaringar, vredesutbrott och vidriga flin.

Huva.

Idag tog jag och min vän Alven oss en trevlig runda på stan efter skolan. Mitt inköp kommer få blickar att sjunka en bit nedanför mina ögon vid samtal.

Vi besökte därefter konstmuseet som duktiga elever och fick uppmärksamhet på grund av detta av en mystisk man med roliga skor när vi gick där ifrån.

Jag och Bullen har prövat outfits inför alla hjärtans dag.

Det kommer att bli en fantastisk dag med en middag tillsammans med Alven.

Åh vad jag längtar!

Nu ska jag göra en fasansfull läxa om en tavla. Hittade en grymt fin men den var skapad vid fel tillfälle.

Rackarns.

Denna läxa känns onödig och lätt att genomföra. Därför vill jag strunta i det (ja, för att det är lätt. Jag behöver utmaningar för jag är så bra). Men läraren är ju trots allt även hon fasansfull.

Jag ska inte skriva på min läxa nu. För jag ska skriva om denne lärare.

Adjö, för en stund.

Fantastisk som jag är gick jag upp tidigt trots min ledighet och tränade mig utmattad med min ädle springare.

Han hade återhämtat sig helt från gårdagens dramatiska händelser.

Vi hade varit och hopptränat och min vän svävade som vanligt högt med mig över enorma hinder. (Jag har världens bästa ponny.)

Eftersom det var tusen miljoner minusgrader var det en riskfylld utmaning. Med så höga hinder i en så komplicerad bana var sannolikheten för olycka stor. I samband med den låga temeraturen hade förmodligen mina lemmar knäckts likt frusna kvistar om vi hade störtat in i ett hinder. Men jag och min springare är ju, som känt, otroligt skickliga.  På vägen hem började plötsligt alla varningslampor i bilen blinka och larma om trubbel. Med tanke på att vår hastighet var extrem var detta en mycket farlig situation.

Vi sände efter hjälp och kom stelfrusna hem med min springare några timmar senare.

Vilket äventyr.

Nu ska jag bege mig till torget för att uträtta ärenden och sedan träffa min käresta.

Det lär bli ett Ultimate Sleep Club möte. Kanske med kakor och film.

Helt okej en sån kall dag då det känns som om ansiktet skall frysa av och lämna kvar ett fult köttigt resultat.

Tvättade min lugg med balsam idag. Hade nästan glömt hur ljuvligt det är att leka med silkeslent hår mellan fingrarna.

ADJÖ.

ALLA bloggar om mode/skönhet, foto, inredning eller hur man bakar små fina muffins eller var man kan köpa små fina saker.

Är det jag som gör fel?

Nä, det är nog ni som är tråkiga. För jag är ju så jävla rolig va.

Denna måndag har jag tillbringat i mitt slott utom när jag var tvungen att bege mig till stallet för att hjälpa Uttern att skydda vår ädle springare från den livsfarliga halkan. Utterfan klarar inget själv. Men hon kan vara rätt bra att ha ändå.

Anledningen till att jag hållt mig från skolan är en smärta som flyttat in i min mage. Den ska vräkas. På momangen, med Ipren.

Ååh jag orkar inte blogga. Det är ju inte kul längre.

Alla bara fotograferar, bakar och har kläder och smink på sig. Är det det enda som finns att göra?

Nä. Men vad annars utöver hej-här-är-min-dag-visst-är-ni-intresserade.

Får komma på något.

Tillsvidare, en katt några pungkulor fattigare men en tratt rikare:

+ en bild på mig för att jag tycker om mig själv så jävla mycket.

ADJÖ.

ADJÖ.

Men jag vill ju inte.

Fan vad jag inte orkar, skriver ju inget av värde ändå.

Hejdå.

Nä, inte än. Ska bara säga en sak.

Efter miljöfilmer artiklar och ha tagit upp ämnet i skolan ska jag bli så jävla miljömedveten va.

Ska gå in för det som fan. Hardcore.

Med tanke på att jag har medfödd förmåga att agera som hjälte och vara stark och tapper kommer jag klara det galant. Jag är ju så jävla fantastisk va.

Men jävligt trött också.

ADJÖ.

När jag skulle promenera med min springare protesterade han och slet sig. Rackarns.

Pantade burkar när jag var och handlade med mor, fick inte pengarna.

Har inte läst världens bästa bok. Istället kollade jag på Love Actually, pinsamt gullig och mysig. :( Så fint.

Myser i soffan med Figgeliten.

Myste. Han stack nu. Svikaren.

Fy fan vilket trist inlägg. Whatever jag är cool ändå.

Har köpt svart spagetti. Så. Jävla. Metal.

ADJÖ.

1. Plocka undan i källaren efter nattens aktiviteter.

2. Gå upp till min ädle springare och gå på promenad med denne.

3. Panta burkar och tjäna en jävla massa kosing.

4. Komma hem och äta någon form av lunch.

5. Städa akvariet.

6. Dricka te, svepa in mig i mitt zebraskinn och läsa världens bästa bok.

OH SÅ SPÄNNANDE.

Drar även till med en ett år gammal bild för att det är nyår och sånt.

Älskar att man ser hur jävla sne min näsa faktiskt är på den här bilden. Coolt.

SPÄNNANDE.

Förhoppningsvis blir det trevligt. Jag ska ära skogsborna med min kungliga närvaro under tolvslaget.

Anyway, en till katt vill flytta in os oss. Den har förmodligen hört rykten om hur bra det är i vårt hus och hur otroligt kärleksfulla vi är mot kattdjur.

Det är en stor svart best och den sitter och lurar vid dörren. Varje gång man öppnar försöker den smita in. Gammelkatten upskattar inte dess närvaro.

Orkar inte skriva mer. Är så jävla trött.

Vilket jag varit lite för ofta på sistone känner jag.

Här är en bild på mina ben. Har ingen bättre förklaring till det än att jag tycker de är snygga.

Det är tack vare Alven.

Tack, Alven. Verkligen.

ADJÖ.

En annan dag.

För nu är jag hungrig som en jävla gnu.

I morgon ska jag stiga upp alldeles för tidigt. Ty jag och Alven har lovat våra undersåtar en kaka till julavslutningen men helt glömt bort det. Och vi ska ta mig fan hålla vad vi lovat.

ADJÖ.

Men nej, Internet. Aldrig!

Du vill att jag ska säga vad jag verkligen känner. Visa mina dolda sorgsna känslor.

Men oj, gjorde jag precis det? Genom att säga att de finns, men att jag döljer dem?

Vann du nu Internet? Nej.Det gjorde du inte.

För jag ljög. Eller gjorde jag det? Är du förvirrad nu?

Jag vet att du vill att jag ska skriva sorgsna texter. Helst på engelska. Som ska antyda till ett hemligt deprimerat liv.

Sedan ska mina vänner kommentera och jag ska svara med att jag inte vill prata om det.

På riktigt, eller irl som du säger, är jag jätteglad.

Men du vill att jag ska visa en sorgsen sida här hos dig.

För det är så man gör på Internet. På sin blogg. Om den är i den här storleken eller mindre.

Men det tänker jag inte. Det ska vara hemligt föralltid.

Så jag är deprimerad?

Nej. Det är jag inte. Jag är glad.

Som fan.

Eller är jag det?

Du vet ingenting om mig, Internet.

Du kan aldrig vinna.

--

Jag ska till Wien i morgon. Vad gör man där? inte vet jag.

Här är en svartvit bild på mig i en smutsig spegel. Fint.

ADJÖ, Internet.

wth?

Fast då missar jag allt julgodis. Det är inte värt det. Jag får hålla i ett tag till.

Har ätit salamipizza både till lunch och middag idag. Och ändå kan jag inte fatta varför jag går upp i vikt.

Det är ett mysterium.

Upptäckte Detektivbyrån idag. Helt klart mysigt.

Förövrigt känns livet piss. Är stressad hela tiden vilket resulterar i att jag inte gör någonting alls.

Fy fan vad jag inte orkar.

Den milda tillfredsställelse som den dagliga godbiten ur min chokladkalender ger mig är vad som gör att jag fortfarande lever.

Fast är jag verkligen det? Nej. Egentligen inte. Men jag är jävligt bra på att luras.

ADJÖ.