Fantastisk som jag är gick jag upp tidigt trots min ledighet och tränade mig utmattad med min ädle springare.

Han hade återhämtat sig helt från gårdagens dramatiska händelser.

Vi hade varit och hopptränat och min vän svävade som vanligt högt med mig över enorma hinder. (Jag har världens bästa ponny.)

Eftersom det var tusen miljoner minusgrader var det en riskfylld utmaning. Med så höga hinder i en så komplicerad bana var sannolikheten för olycka stor. I samband med den låga temeraturen hade förmodligen mina lemmar knäckts likt frusna kvistar om vi hade störtat in i ett hinder. Men jag och min springare är ju, som känt, otroligt skickliga.  På vägen hem började plötsligt alla varningslampor i bilen blinka och larma om trubbel. Med tanke på att vår hastighet var extrem var detta en mycket farlig situation.

Vi sände efter hjälp och kom stelfrusna hem med min springare några timmar senare.

Vilket äventyr.

Nu ska jag bege mig till torget för att uträtta ärenden och sedan träffa min käresta.

Det lär bli ett Ultimate Sleep Club möte. Kanske med kakor och film.

Helt okej en sån kall dag då det känns som om ansiktet skall frysa av och lämna kvar ett fult köttigt resultat.

Tvättade min lugg med balsam idag. Hade nästan glömt hur ljuvligt det är att leka med silkeslent hår mellan fingrarna.

ADJÖ.