Metal.

Idag på svenskalektionen höll jag ett enastående tal.

Av någon märklig anledning drabbades jag av ett plötsligt ansvar av nervositet och stod där bakom talarstolen och darrade som ett litet asplöv.

Har inte upplevt denna obehagliga känsla sen fotoredovisningar med Bosse-Bus.

Kan det ha berott på att Ellens tal som var innan mitt var fantastiskt och jag kände en prestationsångest? Kan det ha varit för att jag på vagnen på väg till skolan skrev klart talet? Kan det ha varit på grund av att jag trodde att det skulle vara i 10 minuter och i sista sekund insåg att det bara var fem?

Detta förblir ett mysterium. Men jag har en konspirationsteori.

--

Idag lyxade jag till det med läppstift.