Som liten snorunge har jag sett på morgonnyheterna (en mycket bildad snorunge) och sett reportage från natten då mängder av folk stått och köat utanför bokhandlarna.

När jag och min far satt i bilen och färdades genom ett regnigt Göteborg fem minuter innan midnatt (hör ni, midnatt, det får det att låta så spännande) trampade jag otåligt i mina hastigt ihopsnörade kängor, orolig för att vi kanske skulle komma försent.

När vi gick genom Nordstan till ljudet av någon dålig poplåt som ekade i högtalarna började jag tvivla på att Akademibokhandeln ens var öppen. Det fanns ju inte en enda människa utanför eller som var påväg in.

När vi kom ända fram såg vi att det faktiskt var öppet och med en klump i bröstet såg jag på den lilla folkskaran i affären.

Jag tog en korg, gick bort till bokhyllan, skyfflade ner sagan om ringen triologin plus Bilbo (eller Hobbiten, som boken numera heter) och såg på de tre andra böckerna inom genren som var på rea. Två har jag redan och den tredje handlade om vampyrer och häxor på Londons gator om natten.

Lamt.

Bilfärden hem var tyst och dagen efter var jag sorgsen och dödstrött.

Fuck you, bokrean.

Jag är fortfarande ledsen.

Men jag fäller icke några tårar. Tystnaden får tala för min sorg.

ADJÖ.