Min enastående kropp har underföregående vecka plågats av förkylningsspöken som har givit mig ett överskott av slem och fruktansvärd huvudvärk.

Må dessa spöken aldrig finna ro i graven.

På grund av detta höll jag mig inne i mitt slott från måndagens eftermiddag till lördagens morgon utom då jag stack ut mitt bleka förkylningshärjade ansikte genom min port för att kalla på mina djur.

Med detta förstår ni att jag inte sett min springare under den tiden. Det smärtar då jag inser att jag ej bestigit hans rygg sedan en vecka tillbaka.

Men i morgon. Då. Då jävlar skall jag rida som jag aldrig förr ridit.

Men mitt sinne säger mig att detta är en lögn då det kommer sluta med att jag endast åker runt i skogen på min vän.

Denna dag en måndag, har jag spenderat första delen av dagen hos min vän alven där vi har pratats vid under en dusch och därefter stirrat på en tv-apparat. Detta var mycket nöjsamt och kommer upprepas.

Min vän alven och jag har det bra.

Man skulle nog kunna påstå att vi är skapta för varandra.

Nu väljer jag att färdas i tiden likt Skalman i hans lila tidsmaskin.

IVÄG.

I förrgår efter att ha vart på äventyr där min andra vän Uttern och min springare briljerade färdades jag mot min kärestas borg.

Kvällens kyla hade börjar smyga sig på och letade sig in på gatorna och tyckets ännu kallare i den blöta asfaltens avstötande blänk. Huttrande sprang jag på mina ståtliga ben den sista biten för att hålla värmen. Men trots det tycktes det som om värmen från självaste blodet i mina ådror vore stulet ifrån mig.

För att inte dra ut på texten hoppar jag en bit och skippar detaljerna om måltiden jag blev serverad.

Vi spenderade sedan kvällen ihopkurade i soffan och spelade Little Big Planet.

FANTASTISKT.

Säger jag bara. Det var en lögn, för nu säger jag mer: Min själ fylldes av glädje över de små tygdockornas färd genom ett underbart landskap.

Det var därför jag valde att resa i tiden. Det var detta jag ville ha sagt.

Nu till den stund som sker just nu.

Min tanke har under en tid varit att återigen införa dreads i min man.

Planen var att göra detta efter att mitt strålande balsam som ger kraft åt det röda i min man tagit slut. För vem som helst som kan tänka längre än två steg framåt kan ju räkna ut att tovat hår och balsam är inte en super-kombo. Hur som haver.

Mitt balsam tog slut i morse.

Jag jublade först inombords och därefter i högan sky. Men det sista var på grund av att antingen lejonet eller vilddjuret välte ett bord med en kruka på så jag fick städa.

Det var allt.

ADJÖ.