Jag hade anmält mig och vaknade tidigt för att rida hem segern.

Men ack. Då slog det mig.

Att det kanske inte var det mest barmhärtiga att tvinga min ädle springare till att kämpa då han misstänks vara sjuk och möjligen stå vid dödens rand.

Så vänlig som jag är besparade jag honom detta och strök mig därför.

Men då jag var där för att fotografera de andra eländiga deltagarna greps jag av sådan vrede över att inte kunna vara med och tävla om den döda kalkonen att jag efteranmälde mig.

Men självklart inte med min stackars Joppe. Istället fick Joppelina rycka in.

Skicklig som jag är behövde jag inte rida fram trots att jag aldrig suttit på henne.

Detta nervösa energipaket till sto är känd för att vara mycket svårriden då hon kastar av vem som än bestiger hennes rygg.

Men inte mig.

Ty jag är den kunnigaste och bäste någonsin.

Vi tog oss runt banan med strålande resultat. Men det gick aningen långsamt måste jag erkänna.

Det var helt seriöst det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv.

Det där var en överdrift. Men det antog du nog. Hur som helst kämpade jag enastående tappert!

Nu ska jag fortsätt kolla på spännande film.

ADJÖ.